Förutom med sin militära titel benämns ofta Nils Ericsson med något av epiteten kanal-, järnvägs- och samhällsbyggare eller, för den delen, med alla tre tillsammans. I Trollhättan har han främst satt avtryck som kanal- och samhällsbyggare men också som en stor donator.
Nils Ericsson föddes den 31 januari 1802 i Långban några mil norr om Filipstad. Han och hans bror John, som senare blev berömd uppfinnare, flyttade med sina föräldrar till Göta Kanalbygget där pappan fått jobb. Båda pojkarna fick där en god ingenjörsutbildning under den berömde Baltzar von Platens ledning.
1830 blev Ericsson anställd som övermekanikus vid kanalbolaget och behöll den tjänsten till 1866. Familjen bodde fram till 1852 på Åker och flyttade därefter till Nygård. 1850 blev han befodrad till överste och han blev adlad 1854. I samband med det senare tog han bort ett s i efternamnet, vilket alltså i fortsättningen skrevs Ericson. Under sin tid i Trollhättan hann han inte bara med att verkställa utbyggnaden av slussarna utan var också verksam som kommunalman. Som sådan var han en mycket drivande kraft och som exempel på projekt som han tog initiativ till eller aktivt stödde kan nämnas inrättandet av fattigvården och anläggandet av flickslöjdskolan. Han tog också en aktiv del i bildandet av egen församling 1861. Under hans ledning byggde Kanalbolaget både kyrkan och Prins Oscars skola. Till kyrkan skänkte han allt dess silver.
År 1863 upprättade han den stadsplan som till stora delar fortfarande är gällande idag.
I samband med avskedet 1866 donerade Nils Ericson en stor summa pengar till kommunen. I kommunalnämndens protokoll från den 22 februari 1866 finns bland annat infört följande om honom:
”att det goda av ädla människor endast göres för det godas skull och ej för berömmelse, därom är nämnden fullt förvissad i avseende på Herr Översten, och ehuru historien kommer att bland Sveriges största män förvara Herr Överstens namn, bör likvisst härstädes bland både unga och gamla i välsignelserikt och kärligt minne få till eftervärlden fortgå Hans namn, som så arbetat för detta samhälle, som oaktat sina maktpåliggande arbeten för kanal och slussar haft tid till ordnande av vår fattigvård, med stor enskild uppoffring gav oss en slöjdskola för flickor, som först förbättrade vårt kyrkoväsende och sedan ordnade så, att Trollhättan blev pastorat med egen kyrka, allt utan församlingens betungande; som skänkte denna kyrka allt dess silver; som ordnat samhället och styrt så att Trollhättan nu intar en framstående plats bland landets fabriksorter.”